jag vet, en gång till.

Jag lämnar blogspot. Jag finns numera HÄR!!

nu känns det verkligt

Jag hade ingenting mer att säga. Så jag försvann för ett tag. Under min tid borta har jag haft tid att tänka. Fundera. Jag behöver inte förklara mig, han vet. Jag behöver inte upprepa mig, dem ser. Det är okej att glömma av. Den jag ska bevisa saker för är mig själv och ingen annan. Jag lär mig acceptera och jag tror jag har hittat orsaken, men som du sa "Det går inte att ta itu med det nu, du måste vänta". Jag vet nu vad jag ska göra, jag vet varför, och allt är bara en tillfällighet. Jag kan fixa det här. Jag behöver bara lite tro på mig själv, och våga bli genomskådad. För det gör ingenting. Det är okej.

Ett tag var jag så rädd att någon skulle ta sig igenom mina barriärer, men den som jag var räddast som skulle komma igenom var jag själv. Det var jag som stod i vägen hela tiden. Som skymde utsikten. Dolde. Låste mig själv inne. Det går fortfarande att inte lita på mig.  Men det kommer stunder, som känns så verkliga, då jag verkligen kan lita på mig själv. Det är som att vakna och inte riktiga vet vem man vill vara. Jag vet vem jag är, men inte vem jag vill vara. Jag har blivit den där klyschan som jag vägrade bli. Men när vissa saker är ämnade att bli, spelar det inte någon roll hur mycket man stretar emot. Det kommer hända.

juni var förvirrande

"Du är så dum" skrattar jag för mig själv framför spegeln och sen gråter jag. Men som min mamma har lärt mig är det inte farligt att snubbla på sina skosnören, så jag reser mig upp, låter såret få läka av sig självt. Det gör ingenting.

Jag flyttar numera mellan två bostäder. Vecka efter vecka packar jag min röda resväska och däremellan brukar jag stanna framför Matmagasinets hylla med hårfärger. Ofta vänder jag ryggen då mormors röst hörs i huvudet; "Nu har du fin hårfärg, tycker du inte?". Och det har jag, det har jag verkligen.

Jag är så dum. Egoistisk. Egoistisk mot mig själv. Klippte lugg som jag trodde skulle hjälpa att plåstra om mig själv. Klippte håret till en kindhöjd, som någon annan jag såg hade som var så fint. Rensade ut halva garderoben av hysteri och slängde mig själv in i duschen efter ett sent klockslag.

Vet ni vad jag vill, du som läser? Jag vill ingenting. Jo, bara inte känna mer, precis som jag tror att även du inte vill. Då tycker jag att vi slutar här. Vi slutar att känna för ett tag. Hur man nu gör det. Det kanske vi kan hjälpas åt med?

liveuppträdanden jag aldrig var på

Det som händer när vi dör,

är att livet går vidare precis som förr.

konsten att acceptera sig själv

Jag slängde cigarettpaketet, velade framför hårfärgerna inne på Åhléns och mamma köpte en ny klänning till mig. Det var då jag sa att allt skulle bli bra igen. Jag skulle sluta tänka, sluta röka, sluta vara arg. Lägger skuld på andra, men i nästa sekund så vet jag att det inte är deras fel. Det är mitt. Jag blev beroende. Nästan intill döende. En käftsmäll var vad jag behövde och jag måste sluta plåga mig själv. Jag är blåslagen och ärr syns på vänstra axeln från min idioti i mars. Allt jag vill är en lång, bestämd men kärleksfull kram och ett "det är okej nu" av mig själv.

Jag rensade bildarkrivet, facebookvännerna och jag slängde ett fullt album i containern vid den gula gården. Det fick vara bra nu. Det fick vara bra att påminnas om en jobbig tid. Man kan inte leva i det förflutna, det nostalgiska tar över och en plågsam separationsångest tar över. Det är en ny tid framför mig. En fantastisk tid, är vad dem säger i alla fall. Men för att kunna njuta gäller det att ta sig själv samman. Acceptera. Gå vidare.

sakord

Ömsesidighet.
De gånger vi båda känner samma.
Flätas in,
och känner samtycke.

Solidaritet.
De gånger du ställer upp för mig,
de gånger jag ställer upp för dig.
Vi ger och vi tar,
i ett enda flöde.

Sen brister det. Det bryts ner. Ner till aska. Vi blir endast ett minne, ett substantiv som inte går att ta på och när alkoholen slår till bryts våra kroppar ner. Vi blir svaga. Svaga i våra ben och det bränner bakom våra ögonlock. Vi saknar.

Vi minns.

lurad

Jag klippte lugg och jag kände hur det gamla snabbt skulle glömmas bort. Det var meningen. Ett sätt att lura andra. Kanske ett sätt att lura mig själv. Vilket som skulle detta vara en lösning. Vill jag tro i alla fall. Såhär kan jag inte hålla på och det är dags för mitt realistiska jag kommer fram. Det är inte många dagar kvar och de sista dagarna ska vi demonstrera mot rektorn. Det är krig på alla fronter och jag finner ingen plats att finna trankil. Junisolen tar kol på oss trots att det blåser.  

ingen mer oavhängighet

Jag kan inte se in deras ögon och det ligger en skam inom mig. Att se mig själv i spegeln är påfrestande och kanske är det dags för mig att ta mitt förnuft till fånga. Jag bröt ihop inför nära hjärtevänner och det var någonting jag länge har försökt dölja. Men nu kom det till sin punkt, då det inte längre gick. Jag gick förlorad, de såg och jag blev blottad. Jag var uppriven och de kunde se mig. Förloras in melankoli. Den avslagna känslan av att hopp inte längre fanns gjorde sig påmind från novemberstormarna. Jag såg in i ett par ögon och jag sa att det gjorde ont. Det gjorde så ont. Det högg. Rev. Slet. Jag låg på en solvarm mark och jag blandades in i asfalten. Det var över.

i nattvimlet mellan fall och fast mark

Jag orkar inte samma prat,

jag orkar inte slussas igenom samma sak. 

Vi borde veta bättre vid detta laget.

vi räknar ner

Att höra Max sjunga ger gåshud på mina armar och jag drömmer mig bort, precis som vanligt. Jag hoppas att jag snart kan få stå längst fram, få sjunga med och se hur vacker han är. Men då behövs pengar och pengar är något jag fortfarande saknar. Inget svar från sommarjobbet och inga fler sommarjobb att söka. Turen är inte med mig, men inte heller olycka. I alla fall inte samma olycka som jag har haft, det är jag tacksam för.

Jag har skrivit klart den sista uppgiften i skolan och det känns underbart, samtidigt som ångest kommer när jag vet om att jag inte har någonting att göra. Konstigt ändå, att det kan bli så, när man har längtat så länge efter avslut, så borde det ju inte kännas såhär. Kanske är det en ovana bara, att inte göra någonting. Eller bara en rädsla över glömma av och sakna en gång till.

solidaritet finns ingen kvar på gatan där vi bor

Jag läser om solidaritet och sammanhållning. Det finns ingenting kvar. Vänner har blivit fiender och vissa stretar emot. Det är ett krig, krig mot sig själva. Majoriteten är blå och med duktiga talare sprider det sig snabbt, effektivt, över korridorerna. Dubbelmoralen är skrämmande och när jag ser de falska maskerna sitta på deras bleka hud, blir jag mörkrädd. Jag att vet de egentligen är helt fantastiska människor, men när maskerna sitter på blir dem genast opålitliga. Det är enkelt att gå emot en annan som talar med osäkerhet i rösten, men tillsammans, är det svårare att finna mod att förtrycka. Vi är ju vänner, du och jag. Men jag antar att ansvar och girighet förblindar, trots det, önskar jag dig dig är en trevlig sommar... och ditt eget bästa. För även om maskerna sitter på emellertid, är vi fortfarande vänner.

vi skulle kunna vara likadana du och jag

De frågar mig vad jag vill och jag håller fast vid något okänt. Vad håller jag på med? tänker jag oftast och jag vet ju att så tänker ju andra med. Jag vill inte fylla 18, jag vill inte förflyttas från något jag i princip har växt upp med, jag vill inte vara "vuxen" som man tydligen blir på direkten då man fyllt 18. Jag vet inte vad jag vill. Jag håller kvar i min fantasivärld men greppet är svårt att hålla när dagarna räknas ner. Jag vill vara Peter Pan och bo i Landet ingenstans. Då skulle jag vara som bäst. Ibland känns det som att det här är inget för mig, men jag vet ju att så tänker andra också.

Val av framtid? Nej, sådan är inte jag. Men egentligen vet jag att ingen är speciellt säker i den frågan.